Bob Dylan biografi - del 2

Detta är andra delen i en serie artiklar som berättar om Bob Dylans musik, liv och den eskalerande mytbildningen.

Del 2: En världsartist på turné

Ett par månader efter framträdandet på Newport Folk Festival 1965 (se Del I) återvände Bob Dylan till studion för att spela in sitt sjätte album. Det gavs namnet Highway 61 Revisited och skulle bli historiskt. På skivan ingick ”Like A Rolling Stone” som blivit utsedd till både pophistoriens viktigaste och bästa låt vid olika omröstningar.

Dylan hade nått den punkt där han fullt ut kunde förena sitt nya textmaterial med en musikalisk form som innebar något helt nytt och unikt. Denna form och uttryckssätt kom att gälla även nästa skiva Blonde On Blonde. På den senare skivan infann sig någon slags kulmen på vad som Dylan gjorde till sitt eget uttryck i form av en nasal ibland snäsande röst som utövade mästerskap i intonation längs de långa textraderna vers efter vers.

Efter Highway 61 Revisited spelats in infann sig en period av nästan oupphörligt turnerande och Blonde On Blonde kom mestadels till i avbrotten mellan inbokade spelningar. Den långa turnéperioden inleddes i USA som efter konserter i Austin, Texas fortsatte via Australien mot Europa (Sverige var en av anhalterna), och avslutades i England, närmare bestämt i Albert Royal Hall. Orsaken till varför det tog slut efter denna konsert var en motorcykelkrasch. Men det finns mycket att berätta om vad som hände dessförinnan.

Burop och ifrågasättande

När Dylan turnerade med sitt nya band kännetecknades konserterna av ett bisarrt inslag, nämligen ett utbrett buande som mötte Bob Dylan och de övriga bandmedlemmarna var de än dök upp i stort sett. Det hela grundades i publikens missnöje över att Dylan tagit steget bort från folkmusiken och i deras tycke närmat sig den kommersiella musiken.

Visst påminde den nya musiken som Bob Dylan framförde om den kommersiella genre där band som The Beatles och The Rolling Stones verkade, men det är bara delvis samt: Dylans musik innehöll också andra slags ingredienser och faktum var att Dylans inslagna väg innebar ett risktagande sett till hans fortsatta karriär. Det handlade inte om att lämna en gammal publik och söka sig till en större, utan snarast låg det en konstnärlig avsikt till grund.

Det negativa mottagande som ofta mötte musikerna vid detta tillfälle var till den grad hetsigt och fientligt att två medlemmar ur bandet vid olika tillfällen valde att hoppa av turnén. Först slutade Al Kooper av rädsla(!) och senare slutade trummisen Levon Helm, utledd av att mötas av buande vid varje uppträdande.

Buandet gällde dock inte hela publiken. Den var ofta splittrad och ambivalensen förvärrades ytterligare genom konserternas upplägg: första halvan spelades akustiskt solo och andra halvan elektriskt med resten av bandet. Det var ofta under den andra delen som buandet och andra missnöjesuttryck tog vid. Ironiskt nog var konserterna i regel utsålda, det var som alla ville delta vare sig det gällde hyllningar eller buande.

Bob Dylan själv tycktes inte ha för avsikt att avbryta vad han påbörjat. Vad som däremot kunde skönjas var en huvudperson som såg allt mer sliten ut och som magrade väsentligt under turnerandet (denna tid finns dokumenterad på filmen Don't Look Back).

Det var inte bara publiken som var ifrågasättande, även pressen konfronterade Dylan under aggressiva former blandat med mycket oförstående. Ett av de värsta exemplen på en journalist som befinner sig på helt fel ställe och uppenbarligen inte förstår vad som pågår är Lennart Swanh, utsänd av Sveriges Radio. Han uttryckte sig under inslaget i radion på detta sätt om Bob Dylan: ”Det mest nonchalanta presskonferensföremål man sett i det här landet”. Då hade han ställt frågor som: ”How did you manage to get your trousers this wrinkled?” (Vid samma Sverigebesök gjordes en betydligt mer saklig intervju av Klas Burling som bland annat finns att höra här.)

Uppbrott

Musiken under denna tid var experimentell, men hade ändå bevarat sitt direkta uttryck. En bevarad konsert från denna tid som finns representerad på Live 1966 – The Bootleg series vol, 4 har omtalats som en av rockhistoriens mest fascinerande händelser.

Det är också under denna tid som Dylan framträder i en utstyrsel och i en roll som för många blivit den starkaste bilden av honom. I mörka solglasögon, stort burrigt hår, ofta iklädd en svart skjorta med stora vita prickar och som ger kryptiska svar till de som frågar om hans konst eller person. Här ryms den kompromisslösa konstnären och den rebelliska rockattityden i en person.

Hela denna tid är hektisk med studioinspelningar som non-stop avlöses av fler flygresor och följande konserter där huvudföremålet själv ideligen hamnar framför strida frågor från journalister och en publik som ofta väljer att bua och kasta glåpord. Det kunde bara inte pågå hur länge som helst. I slutet av juli, ungefär två månader efter den senaste konserten kraschar Bob Dylan med sin motorcykel. Han förs till sjukhus och det konstateras att han brutit nacken, men trots allt är hans skador relativt lindriga. Det kommer dock dröja mycket länge innan Bob Dylan åter igen står på scenen och då kommer han på nytt ha bytt skepnad.

Del III - Bob Dylan i exil