Bob Dylan biografi

Detta är en serie artiklar som berättar om Bob Dylans musik, liv och den eskalerande mytbildningen.

Del 1: Uppkomling och framskridare

Robert Allen Zimmerman växte upp på den gudsförgätna platsen Hibbing där kylslagna vinterdagar och ett inrutat liv tidigt fick honom att drömma sig bort. Blues- och countrymusik tog sig in i honom från radions sändningar och gjorde outplånliga intryck.

Han skulle forma egna band under skoltiden med namn som The Shadow Blasters och The Golden Chords, vilka spelade rock & roll i samma anda som Gene Vincent. Den musikaliska utvecklingen skulle ta fart under åren i Minneapolis där han gick på universitetet. Han ägnade sig dock mindre åt akademiska studier än fördjupning i musiken och festande.

Född med fel föräldrar och med fel namn, enligt honom själv, framstod han som rotlös och bytte också namn: Bob Dylan började han kalla sig själv under denna tid.

I Minneapolis var han inte mer än en någorlunda ansedd artist och då han reste till New York för att ta nästa steg var det inte många som trodde han skulle kunna livnära sig som musiker.

Bob Dylan anlände till New York en kylig vinterdag och sökte sig till Greenwich Village. Den första tiden var svår, han hade inget namn och på de scener han i förstone fick tillträde var arvodena ringa.

Men hans utveckling visade på något unikt och snart började folk få upp ögonen för en artist utrustad med ett eget uttryck. Och när skivproducenten John Hammond upptäckte Bob Dylan var det kanske bara något oundvikligt som skedde.

Den första skivan, självbetitlad, kom 1962 och bestod överlag av traditionella folksånger. Men Dylans första egenkomponerade låt, ”Song To Woody”, fanns med. Denna skiva gavs positivt bemötande, men fick inga uppropstecken efter sig.

Genombrottet

Det var med den andra skivan The Freewheelin’ Bob Dylan året därpå som uppmärksamheten tog fart på allvar. Den här gången samlades enbart egna kompositioner och några blev omedelbara klassiker: ”Blowin’ In the Wind” och ”A Hard Rain's A-Gonna Fall” är kanske de mest framträdande.

Materialet på The Freewheelin’ Bob Dylan var inte bara Dylans egna låtar utan var förankrade i samtiden på ett helt annat sätt än vad gällt innehållet på första albumet. Texterna på några av låtarna kunde inordnas under protest songs (även att Dylan själv sade sig föredra benämningen topical songs), där apokalyptiska föraningar kunde skönjas i utsikten av krig.

Nästa album (The Times They Are A-Changin) hade en ännu starkare fokusering på det politiska och innehöll många så kallade finger pointing songs. Vid denna tid ansåg Dylan Saken vara viktigare än musiken. Ungdomen framställdes som samhällets framtid. Att Dylan hyste en misstro för de äldre – eller låt säga vuxna – märks också tydligt i ett tal då han tog emot ett pris (Tom Paine Award), och jovialiskt hävde ut sig att han ogillade att se så många flintskalliga män framför sig. Joe Strummers "Never trust anyone over 30" ekar bekant.

Dylans låtskrivande skulle utvecklas mot det individuella och abstrakta vilket tydligt märktes i "Chimes of Freedom" och ”My Back Pages” från nästkommande album Another Side of Bob Dylan (1964). Han utgick inte längre från dagsaktuella händelser i samma utsträckning utan valde andra vägar där framför allt den symbolistiska poeten Arthur Rimbaud var en viktig inspirationskälla.

Kursändring

Efter sina fyra första album, och i synnerhet tack vare de tre sista, var Dylan omtalad och en stor artist för många. Han var, om inte alltid så självbenägen sådan, en frontgestalt för folksångsscenen. Den kommande tiden skulle dock splittra detta förbund, Dylan själv hittade nya vägar i musiken - främst märkbar av att den akustiska gitarren ersattes av en elektrisk - som förde honom bort från de slags låtar han tidigare gjort.

Många i den trogna publiken uppfattade detta som ett svek och att Dylan började bli kommersiell. ”Om man vet precis vad man skall göra, varför då göra det?” frågade sig Pablo Picasso och Dylan var heller inte den som rättade sig efter av omgivningen. Eftertiden har på ett helt annat sätt haft förståelse och begeistring inför Bob Dylans val. Att man i efterhand har lättare att acceptera förändringar är förvisso i hög grad sociopsykologisk förankrat, säkert minst lika mycket som tecken på entusiasm inför Dylans utveckling. Sett i ett annat perspektiv har också modernismen passerat och segrat vid 1900-talets slut och sett genom denna lins har nysökandet hos artisten blivit att betrakta som ytterligare förtjänst hos ett konstnärskap.

Detta är en övergångsperiod hos Dylan som är frekvent diskuterad, men det märkliga är att låttexternas förändring (Another Side of Bob Dylan) inte alls förargade publiken i alls den utsträckning som den elektriska delen i musiken senare gjorde. Det var Dylans framträdande på den årliga Newport Folk Festival sommaren 1965 som gav publiken den verkliga chocken. Det var inte bara den smärre detaljen att spela med elektrisk förstärkning utan sättet han gjorde det på och platsen han befann sig på.

När Bob Dylan och det kompande bandet Paul Butterfield Blues Band dök upp på den scen som varit tillägnad genuin folkmusik och tryckte på startknappen genomförde dem ett öronbedövande rock 'n' roll-ingrepp på en publik som levde i en tid utan erfarenheter från punk och hårdrock.

 * * *

Bob Dylan hade bytt stad, bytt namn och delvis bytt publik. Men ingen kan påstå att det var av brist på självständighet. Att förbli densamma behöver inte betyda högre självständighet än att då och då byta riktning. ”Jag är den jag alltid varit. En annan”, beskriver den danske poeten Michael Strunge det både sanna och motsägelsefulla.

Del II - En världsartist på turné